Framme, och vid liv

Jag lever och är framme på min slutdestination, vilket är det lilla studenthemmet på en bakgata i nordöstra Kyoto. Känslorna är många och framför allt olika, men det kanske är min jetlag som spökar lite i mitt humör som hoppar upp och ner. Flygresorna gick bara fint, så bra som det kunde gå antar jag. När jag hade landat och klivit ut flygplanet var det ingen som helst tvekan om vilket land jag var i. Jag var helt klibbig efter bara några steg. Japan välkomnade mig med öppna armar med andra ord. När jag hade plockat upp min resväska och klivit ut på flygplatsen stog det en liten man i kostym och med vita handskar och väntade på mig med mitt namn på en skylt. Han blev överlycklig när han insåg att jag pratade japanska med honom. Sedan frågade han om jag behövde gå på toaletten innan vi åkte. En söt liten man. Vi gick tillsammans ut och efter ett andetag utomhus kunde jag konstatera att Japan luktade precis som det ska. Efter det fick jag hoppa in i en minibuss tillsammans med ett par andra människor som också skulle till Kyoto. Efter två avdumpningar i staden var det min tur att dumpas av.

Kvinnan som har hand om stället där jag bor är en riktig ängel, och tjejerna jag har träffat hittills verkar alla väldigt sympatiska och trevliga. Mitt rum är antagligen bland det minsta ni har sett, alla kategorier, och jag hoppas verkligen att jag klarar av att göra mig hemmastadd där inne. Jag har ju tid på mig i alla fall.

Klockan är snart kvart i sex på kvällen här och min jetlag börjar tala om för mig att den finns där. I morgon blir det förhoppningsvis lite fotograferande. Vi ses kanske då.