En sorts tomhet

I normala fall bloggar jag inte om direkt personliga saker, men det får bli ett litet undantag idag. Ibland behöver man helt enkelt skriva av sig.

Känslor är mäktiga. Det finns så mycket av dem, i så många olika nyanser och färger. Elin har åkt till Japan vilket lämnar en sorts tomhet som är ... Inte nådig. Låt oss svänga tillbaks i tiden. För länge sen, när jag endast var något år gammal, åkte jag, mamma och storebror till USA. Far stannade kvar hemma för arbetets skull. Så här i efterhand förklarade han att det var en av de tuffaste sakerna han någonsin gjort. Efter att ha skjutsat oss till flygplatsen återvände han hem, hem till en tom villa uppe på Soldatvägen i Sollentuna. Jag hade bara lämnat mina bilar som jag lekt med precis innan vi åkt på golvet i mitt rum. Min far fick plocka undan dem. Jag har aldrig riktigt förstått den tomhet pappa kände då. Idag gör jag det.

Elins morgonrock låg slängd över fåtöljen. De sista sakerna som inte packades ned ligger kvar på golvet och sängen är lite halvt obäddad. Tystnaden man möttes av när man kom hem var förkrossande. Den viskade till mig att jag skulle bo helt ensam i sex månader, tills halvlekspausen tar vid och Elin rör sig hemåt. Var man än gick kändes det likadant. Det var bara jobbigt tyst, även med musik på. Det tog inte lång tid innan jag började prata med blommorna för att på något sätt bryta tystnaden. Antingen var det det eller så skulle jag ge den på käften.

Om allt går väl borde Elin vara framme någon gång inatt, går det ännu mer väl borde hon lyckas koppla upp dumburken sin relativt omgående, beroende på vad som väntar henne när hon kommer fram.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och lite till, sötnos. Att lämna dig på flygplatsen var en av de svåraste sakerna jag gjort, framför allt när dina tårar sakta smög sig ner för dina kinder då jag gick därifrån.

Min polare Johan sa att vuxna män får gråta. Damn right we can.