Blue Dragon

Jag är ganska dålig på att hålla och fullfölja vad jag säger. Jag skulle ju inte spela Bioshock innan jag drar till Japan, men det gjorde jag i alla fall. Tack och lov, i och för sig. Jag skulle ju inte spela Blue Dragon heller. Lika förbaskat kunde jag inte låta bli att peta på det och har nu spelat bort lite drygt tio timmar.

Blue Dragon har ett lite större problem än Bioshock. Det är många, många, många timmar längre. Att börja spela det och sedan ta upp det igen om tio månader känns verkligen inte som ett alternativ. Det var allt eller inget med andra ord. Det blev allt, så nu får vi se hur långt jag hinner trycka det innan den 13:e september.

Jag kunde bara inte låta bli. Det är till stor del mina Final Fantasy-geners fel. Bara musiken i Blue Dragon gör det värt att spela igenom det. Nobuo Uematsu gör ett soundtrack av hög klass och drar som vanligt ifrån sina konkurrenter med hästlängder. Jag skiter till och med i spelets alla brister, och jag skiter till och med fullständigt i att jag inte polar med Akira Toriyamas karaktärsdesign särskilt mycket. Uematsu tar mig tillbaka till känslor jag nästan har glömt bort att jag hade. Jag älskar honom.

Mitt största problem med det hela just nu är det dåliga samvetet jag får över att jag spelar spel när jag borde råplugga en massa kanji. Men men, jag spelar ju med japanska röster i alla fall så jag kan ju nästan räkna det som lite undermedvetet plugg. Bra ursäkt, inte sant :)