Sprutor

Nu är det bevisat. Sprutor är helt enkelt inte min grej och de verkar nästan gilla mig mindre än vad jag gillar dem.

När jag för drygt två år sedan skulle vaccinera mig mot japansk encefalit steg jag livrädd in hos den kära systern som hade fått äran att vaccinera mig. Hon gick iväg för att hämta vaccinet och kom sedan tillbaka tomhänt. "Oj då, vi hade visst inget vaccin inne." Då var det bara att boka en ny tid lite längre fram och jag hade stressat upp mig helt i onödan.

I dag hände nästan samma sak, fast ändå inte. Den här gången var jag i och för sig inte livrädd men det är ju ändå inte så att man ser fram emot att få ta sina sprutor. Jag sade hej till den vänliga kvinnan som skulle sticka mig i armen och efter någon minut hade vi konstaterat att jag ska vaccinera mig mot hepatit A och B samt polio. Problemet var bara att jag var tvungen att ta nästa hepatit-spruta efter exakt 7 dagar, och då har jag självklart inte möjlighet att komma in till vaccinationscentralen. Hon tyckte sedan att jag skulle ta polio-sprutan samtidigt som jag får spruta för hepatit, så med andra ord blev det ingen spruta i dag heller. Nähäpp.