Äggröra!
Alla vi studenter i min kära lingvistikklass lämnade in sin pre-final draft av kandidatuppsatsen den 14 maj. I måndags var det personlig handledning med uppsatser tillbaka. Ja, om nu inte det hade suttit en lapp på vår handledares dörr som sade "Handledningen inställd på grund av sjukdom". Great. Nu lite senare har vi fått reda på att han ligger på sjukhus och att ingen vet när han kommer tillbaka. Ingen har dessutom någon aning om huruvida uppsatserna kan passera godkänt eller ej. Den 1 juni är det dags för nästa inlämning då allt ska vara så klart som det kan bli, och den 8 juni är det language day då det ska opponeras på uppsatserna. Vissa som har sökt utbildningar till hösten måste ha alla sina betyg registrerade innan den 15 juni för att kunna komma in. Tack och lov är jag inte en av dem :) Har handledaren inte kommit tillbaka på måndag skulle institutionen försöka fixa en ny handledare. Känns ju inte heller så great så här på slutet. En fet röra!
Men okej, nog med depp, jag har annat att göra! Som ett muntligt litet föredrag om kognitivt perspektiv på litteratur, med A Rose for Emily av William Faulkner som grund. I morgon är det sedan en gosig tenta i ordkunskap. Jag har försökt att "jobba" ordentligt också. Alltid bra att kunna ursäkta sig med att man jobbar när man sätter sig och spelar tv-spel. I alla fall om det är trevliga spel det gäller. Halo 3-betan har legat på schemat så den har jag försökt klämma in när jag har haft tid och lust. Vår internetuppkoppling har dock av någon anledning varit allt annat än stabil nu i dagarna så tyvärr har det inte blivit så mycket spelande som jag hade räknat med. Så nu väntar jag istället på att Mario Strikers ska dimpa ner i brevlådan så att vår stackars Wii ska bli lite använd också. Utöver en del Zelda och Wii Sports i början, och lite Punch Out nu har den verkligen fått ligga på latsidan.
Åh, tjoho, höll ju på att glömma att nämna min lycka över att ha klarat Psychobilly Freakout på expert i Guitar Hero igår också. Bara sex låtar kvar nu då. Det ska bli intressant att se hur mycket mina fingrar pallar.
Puh!
Punch Out!!
Visste ni om att det står en Wii vid vår tv? Inkopplad och allt? Shit. Nu när jag tänker på det har jag nog, kanske, eventuellt, det-beror-på, sett Elin spela lite Legend of Zelda: Twilight Princess. Häftigt. Retromänniska som jag är smyger jag in på deras Virtal Console-tjänst, där man kan tanka hem gamla klassiker för en mindre summa. Skummar igenom vad Nintendo har att erbjuda och hittar Punch Out!!. Orgasmera mera liksom. Laddade Wiin med "points" (vad hände med riktiga valutor?!) och drog hem skiten. Någon timme senare och jag sitter fortfarande och försöker bli boxningsproffs, ni vet, som man var för typ 15-16 år sen, då det här spelet fortfarande var någorlunda aktuellt ;) Ett par minuter in och man märker att takterna fortfarande sitter.
Det är med tår i ögat jag postar nedanstående klipp. Det första är ett klipp ur själva spelet, det andra är soyraws "tribute" med med den rätt smöriga "You're the best" av Joe Esposito till. Det finns inget som klår nostalgi gott folk, ännu mindre med en smörrockig 80-talslåt till.
Okej, kollegorna kollar på mig konstigt så det är nog dags att posta det här inlägget.
- Nej Franko, jag gråter inte... Nej men stick. Jag försöker ha ett moment här!
Originalet:
Av soyraw:
En torsdag i maj
Jag är nästan lite ledig i ett par dagar och mina föräldrar tillsammans med min ena bror är och hälsar på. Med andra ord är det ganska happy happy. I dag har vi besökt beachen och känt på havet. Martin skulle vara lite kärig och promenera ner i vattnet, vilket helt osökt faktiskt ledde till en bula i huvudet senare.


Och sedan drog vi lite österut tills vi hamnade i Kåseberga och Ales stenar. Coolio, och vi höll på att blåsa bort nere vid vattnet.


Väl hemma slängde vi ihop en födelsedagstårta till herr Q och firade hans födelsedag ytterligare en gång. Inte dumt. Vi tryckte på med lite glass någon timme efter tårtan också. Fetto-torsdag it is.

”Nej, jag är inte hungrig”
Q hade sagt att han inte var hungrig alls, utan att han bara hade huvudvärk (var nu det var logiskt), så att det var jag som skulle bestämma tiden för maten.
Q: Hur lång tid har jag på mig nu innan vi ska äta?
E: Hur lång tid vill du ha på dig? Jag kan äta när som helst.
Q: Nej, det kan du inte. Du kan inte äta om mer än en timme.
E: Halv sex.
*Q traskar ut i köket och det börjar prassla lite*
E: Du öppnar INTE den där polkagrisen där ute Quincy, jag hör dig!
Poptart-party!
I dag är det fetto-Q och fetto-E som gäller, för vi käkar poptarts!

Jag har gjort något förbjudet förresten. Jag har gett Q en födelsedagspresent flera dagar för tidigt. Han fick den i går men fyller inte år förrän på söndag. Men jag tyckte så synd om honom, och han är för ovanlighetens skull ledig och hemma från jobbet helt och hållet både imorgon och på fredag, så jag kunde liksom inte låta bli. Så nu spelar Q streetbasket i NBA Street Homecourt för fulla muggar och håller på att bli pro så att han kan spöa sina arbetskamrater med hjälp av dubbeldunkar och andra helt overkliga akrobatövningar. Viel glück!
Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag.
Det är veckomöte på jobbet imorgon. Ett driftmöte där vi tar upp operativa saker som vi bör tänka på eller göra. Det är inte ett möte för att ta upp problem på jobb. Som om jag bryr mig ;) Jag menar, har man problem måste man ventilera dem, right? Och lyssnar de inte får man bända upp trumhinnorna på dem och forcera in ens åsikter i deras huvuden. Ah, the joy of making myself heard. På jobbet är det nästan lite av en hobby :)
Cogito, ergo sum. Jag tänker, alltså finns jag. Imorgon är det den lilla människan mot det stora företaget men mitt meddelande är ack så enkelt:

Generna jag aldrig fick
Min bror gillar Transformers. Gillar är förresten en väldig underdrift. Så han har gjort denna lego-transformer i följande film på egen hand. Blackout från den kommande Transformers-filmen, för alla som är mer insatta och hardcore än jag själv är.
Varför fick jag inte samma tekniska konstnärsgener som min bror? Jaja, fett stolt är jag i alla fall :)
Blogpost of the century!
Jag är inte riktigt lika bra på det här med att blogga som så många andra. Jag har en tendens att glömma att skriva något, och sen när jag väl skriver ihop lite tjafs blir det en hel massa. Som nu :) Vi ska täcka två händelser där den andra är mindre egotrippad än den första.
Okej, vi ser en bild nedan. Alla är med? Lysande. Det är en bild på vår älskade tv (we <3 you Samsung!) och spelet Battlefield 2: Modern Combat till Xbox 360. Jag har, ärligt talat, inte spelat det på evigheter men häromdagen fick jag ett sug efter det igen. Jag är långt ifrån världsbäst på spelet men knappast dålig heller så därför var det lite extra kul när jag faktiskt slutade som nummer ett på skiten igen. Det tog ett litet tag att komma ihåg kontrollerna, men så fort de satt var det totalt ägande som gällde.
Det är en härlig känsla att spela. Det mesta annat i ens liv blir sekundärt för en kort stund och man får chansen att bara vara med sig själv. Om det sedan är genom att mata bly i grannens stjärt i Battlefield 2 eller genom att slå varandra gula och blå i Fight Night kvittar, känslan är densamma :) Man är en gamer at heart helt enkelt, och det är en känsla som toppar det mesta här i livet. När vi ändå är inne på spel har jag traskat runt världen Ivalice, Final Fantasy XII, i över 50 timmar nu. Sanslös storlek på det här spelet och man ska ju tvunget göra allt. Elin har spelat Spider-man 3 till 360:n förresten och det skär i mitt hjärta när jag ser hur utvecklarna har slarvat med att utveckla spelet. Det finns inget next-gen med det alls och buggarna är skrämmande många. Pengagiriga nötter som stressat fram skiten till filmens premiär nu i veckan :/ Watashi wa honto ni disappointed. Activision sugoi baka.

Klickbar bild
Phew, låt oss gå vidare. Min storebror är på besök från El Stockholmo. Han är 29, utbildad civilingenjör och sådär härligt smart som jag också önskar att jag vore. Sen har han en annan sida också, en sida som har en tendens att komma fram när han är med nära och kära. En lite, hrrm, barnsligare sida ;) Exempel på den är när han moonar tåget då vi kastar boll till exempel. Gud, jag bor ju här. Dags att flytta! Hur som helst, då Stephan är på besök drog jag och Elin över till familjen i Svarte (fem min bort med tåg) och hälsade på. Trots att vi bor så nära är det inte så ofta jag ser dem så det är alltid kul! Hela familjen var samlad (mamma Debbie, pappa Per, storebror Stephan, lillebror Kevin, hunden Lucas samt jag och Elin) och det blev grillat! Entrecôte/lövbiff, übersallad, pommes frites och typ trehundra olika såser. Bearnaise är givetvis favoriten dock! Som dessert blev det mammas hemmagjorda kladdkaka, inlagda päron och glass i stora lass. Kommer inte ens ihåg senast jag åt så mycket, men hey, gäller att ta vara på tillfällena, right?
Men när vi satt där samlade runt matbordet var det verkligen som om tiden stått stilla. Okej, vi är lite äldre allihopa, Kevin har fått hår på pungen och så, men that's it. Sjukt egentligen, men också helt sjukt underbart. Mamma lika omtänksam som alltid, Kevin lika kaxig, spexaren Stephan och pappa psykolog. Lucas tigger käk och som alltid får han det. Jag hinner inte ens smaka på maten innan pappa är framme och frågar om det var gott. Suck, så har det varit i typ hundra år nu så det är svårt att inte känna sig som hemma när man väl sitter där runt deras matbord. Igen :)
Vi ser en rad bilder här nere. Vi tog säkert en halv miljard med deras digitalkamera men vi valde ut just de här för Yume. Enjoy!









