Jag och bilspel

I dag har jag spenderat ett par timmar tillsammans med Forza 2. Det är ett spel jag antagligen aldrig skulle betala pengar för. Inte för att det är ett dåligt spel, för det är ruskigt kvalitativt och välfyllt. Anledningen är bara att jag inte pallar verklighetstrogna bilspel. Ska vi gå ännu längre i erkännandet kan jag väl säga att jag egentligen inte är förtjust i bilspel över huvud taget.

Fast jag gillar Burnout! Vrom vrooom! Och sedan var ju faktiskt inte Test Drive Unlimited så dumt heller. Men de är undantag.

Jag är väl lite allmänt efterbliven, för jag förstår helt enkelt inte det roliga i verklighetstrogna bilspel. Jag måste köra Forza med de allra värsta n00b-inställningarna igång för att jag ska kunna ta mig igenom banorna utan att grannarna ska behöva höra alltför många svordomar. Jag har praktiskt taget stödhjul på bilen! Jag skyller lite på att det är tålamodet som sviker mig.

Jag får tidsbestraffning när jag bara råkar peta på en motståndares bil, och det känns dessutom som att jag blir bestraffad även om det är min motståndares fel. Fast så kanske det bara är jag som är lite för aggressiv, och att jag när en bil kommer upp jämsides med mig liksom omedvetet och elakt inte kan låta bli att åka lite närmare. Egentligen vill jag bara braka igenom hela fältet i sann och väldigt icke verklighetstrogen Burnout-anda och känna vinden i håret.

Jag får ångest varje gång min plånbok utökas och jag står i valet och kvalet mellan att uppgradera min bil eller köpa en ny. Sedan får jag ytterligare ångest om jag väl väljer att köpa en bil eftersom det finns så många att välja på, och jag får mer ångest ändå om jag väljer att uppgradera bilen eftersom det finns hur mycket som helst att välja mellan där också. Det är nästan så att jag bara vill bryta ihop och teleportera hit min pappa, slänga kontrollen i hans händer och säga: "Gör mig en superbil, plz!". Även om jag är lite läskigt lik min pappa fick jag uppenbarligen inte hans bilgener.

Verklighetstrogna bilspel och jag har ett ganska dåligt förhållande, men jag jobbar på det. Tror jag i alla fall.

Jag och blomman

I dag är jag happy för att min blomma i vardagsrumsfönstret är happy. Blommor och jag är i regel inte bästa vänner, så är det bara. I confess. Men så fick vi en hibiskus av Q's föräldrar när Q fyllde år och den tycker jättemycket om mig! Och jag om den också för den delen. Vuxenpoäng till mig känner jag.

Nu blir det spelande för hela slanten resten av kvällen. Jag har Forza 2 och Shadowrun som jag behöver sätta mig in i så mycket jag bara kan, och en Mitya att underhålla under tiden så att han förlorar sina matcher i Command & Conquer 3. Men det är det ju värt för att få höra mina utbrott.