Play! är över

Play! A Video Game Symphony gick äntligen av stapeln i onsdags och Quincy och jag var tillsammans med ungefär 1500 andra nördar på plats. Hur var det nu då? Var det värt nästan ett halvårs väntan? Tja, det var onekligen en upplevelse utöver det vanliga, men det fanns självklart saker som kunde varit bättre också. Powerplay gjorde en utomordentlig uppvärmning i foajén där de drog av låt efter låt och det var mycket uppskattat trots värmen och trängseln. Hela min barndom susade förbi när vi stod där och lyssnade och en bättre början på kvällen kunde det ju knappast ha varit.

Under själva Play!-konserten lyste Square Enix snålhet igenom eftersom alla spel förutom FFVIII, FFVII och Chrono Trigger/Chrono Cross hade spelsekvenser som man fick se under musikens gång. Trots att Liberi Fatali från FFVIII är en mäktig låt kan jag inte låta bli att tänka på hur sjukt mycket mäktigare den hade varit ackompanjerad av delar av spelets introsekvens. Bagateller kanske, det hela handlade ju i grund och botten bara om musik. Det var också svårt att veta om man skulle skämmas lite eller bara le lite smått när applåder gick igång under Sonic-musiken bara för att Sonic visade sig på skärmarna. Det var nog inte den publik som Kungliga Filharmonikerna är vana vid, men det verkade i alla fall som att de hade en trevlig stund och uppskattade alla applåder.

Höjdpunkten på kvällen får bli antingen Chrono Trigger/Chrono Cross-musiken, eller Zelda-stycket. Visst var slutnumret (som till och med framfördes två gånger) One Winged Angel mäktigt, men framförandet låg såpass nära originalet att det liksom aldrig blev något riktigt speciellt av det hela tyckte jag. Därför blir det Chrono Trigger/Chrono Cross tillsammans med Zelda som utan tvekan går ut som kvällens vinnare.

Summa summarum var det en kväll att komma ihåg ett bra tag framöver. En massa trevligt folk och riktigt skön stämning. Nobuo Uematsus leende kan man sedan leva länge på. En sötare man får man ju leta länge efter :) Nu är det bara att hoppas på att vi får se något liknande snart igen. Arnie Roth lät ganska övertygad om att det skulle bli så, och det tackar vi ju inte nej till.